Då står man där, “ledig”. Och livrädd.
Att ha varit Francis pappa under hans första levnadsår har varit fantastiskt, fruktansvärt, underbart och livsomvälvande. Sara, mor (till Francis) och min bästa kompis som jag ligger med, har varit hemma tills nu och skött det mesta exemplariskt. Jag har anlänt från jobbet till ett lyckligt, rent hem och barn varje dag i nästan ett år och jag har verkligen ingen aning om hur jag ska kunna leva upp till detta. Vet faktiskt inte ens om jag har Ambitionen att leva upp till just det.
Nu är det jag och han på dagarna och mitt mål kommer vara att ha så kul som möjligt och lyckas få uppleva saker ihop med min son, även om hans ringa ålder kommer att bidra med total minnesförlust för hans del av denna tid så inbillar jag mig att det ändå kommer betyda något för honom.
Jag är en vecka och några dagar in i pappaledigheten nu. Första veckan var en vansinnig tid med ett självförtroende som svajade upp och ner, dag för dag. Recap enligt nedan;
Måndag!
Inledde starkt med en utflykt till Universeum och naturligtvis inhandlades årskort, prisvärt! Stämningsfullt med fiskar, ormar och fåglar som underhöll och äcklade både far och son. Francis hade troligtvis haft exakt lika kul på en större begravningsplats men pga. en road far blev det naturligtvis bättre här.
Bra ytor för lek, han går ju faktiskt nästan helt själv nu (!), och riktigt bra skötrum som för övrigt är något man som lättäcklad och alldeles för lättstressad pappa har lärt sig uppskatta mer än en riktigt bra whiskey efter en digerdödsjobbig dag på jobbet.
Självförtroendet är starkt, hela dagen har gått kanon med grym tajming av mat-och sovklockan och min egna personvård.
Universeum får 4 av 5 🍼
Tisdag!
Självförtroendet är inte starkt.
Dagen börjar med en obehaglig förväxling av tigerbalsam och skäggbalsam efter att tillslut, stressad och med grusiga ögon, hunnit med en dusch under Francis efter-frukost-tupplur. Livet går vidare och vi åker in till stan för en lunch i Arkaden.
Stressig och halvjobbig lunch där mat och vatten flög över mitt och andras huvuden.
Stressen fortsätter när vi bestämmer oss för att gå upp till Stadsbiblioteket, dom skulle tydligen ha en suverän barnavdelning, och jag gång på gång får springa tillbaka längs vägen för att leta efter skor han hela tiden lyckas haka av sig mot vagnkanten, samtidigt som blåsten får min hy att känna sig brännskadad efter morgonens missöde.
Och stressen förblir på SB:s barndel när jag för första gången ser min son interagera med helt okända vuxna och barn.
Vart drar jag gränsen för hans närhet och dragning till båda sorter (upp i knät på mammorna och klåfingrigheten efter alla leksaker som redan är upptagna), hur kan jag på bästa sätt komma in i de andra mammornas (bara mammor) samtal om amning utan att låta som ett obehagligt grottdjur (alternativet är att sitta bredvid tyst, också som ett obehagligt grottdjur) och var fan får jag tag på mynt till toaletten med skötbord!
Göteborgs stadsbibliotek får 3 av 5 🍼
Onsdag!
Universeum, igen. Vi och Sveriges exakt samtliga skolklasser. Vill återerövra mitt självförtroende som just nu ligger och skvalpar bland enögda och trippelfenade fiskar i sjöarna kring Ringhals kärnkraftverk. Jag lyckas.
Torsdag!
Vaknar med en fullt utvecklad vansinnesförkylning. Det hade blivit lite för mycket barnbaciller på kort tid. Lekplatsen utanför huset i höstfriskt väder gör susen och det blir en relativt lugn dag för mig och den lille. Skönt!
Fredag!
Förkylningen håller i sig men tristessen gör sig påmind. Vi åker in till stan och efter en promenad i solen och en broskig burgare som studsade mellan tänderna från ett av stånden på Gustaf Adolfs torg tar vi in på stadsmuseet. Jättefina lekytor med klätterväggar och möjlighet att köra både spårvagn och grävmaskin men brottas här med samma problematik som på stadsbiblioteket. Åter igen enbart mammor som diskuterar diverse kroppsliga problem och Francis vill inget annat än att sitta i deras knän. Känner mig som en dålig version av hundtricket och jag tänker att dom tror att jag lärt Francis att göra just detta. Jag blir övertydlig och avståndstagande som ett resultat av detta och uppfattades troligtvis igen som ett obehagligt grottdjur.
Francis fick dock en kompis, om än något påtvingat av kompisens mamma som endast pratade spanska och kanske hade något för snäv urringning när man ska leka på huk samtidigt som ett pulserande läckage av amningsmjölk gjorde sig påmind. Envist följde hon efter Francis och satte ned sin son i hans väg, gång efter gång. Men trevligt!
Stadsmuseet får 4 av 5 🍼
Helgen, det skiter vi i. Det är ju min pappaledighet som ska beskrivas. Vi nöjer väl oss här och imorgon gör vi en recap på denna veckan, sen är vi ju på banan!
Hej!
CJ
MITT LIV SOM PAPPALEDIG 